Tid är det sista vi har

Denna text publicerades som gästkrönika på tidningen Folkets ledarsida igår (3/11).

Om tre och en halv vecka inleds årets upplaga av FN:s
klimatförhandlingar som denna gång äger rum i Durban, Sydafrika. Sedan
fiaskot i Köpenhamn 2009 är det mediala intresset tyvärr mycket svalt,
trots att läget blir mer akut för varje år. Exempelvis kan nämnas att
de ”mellanmöten” som sker, senast i Panama, knappast rapporterats om
alls.
Till att börja med kan man konstatera att läget för både klimatet
och de internationella förhandlingarna är mycket allvarligt. Den
nuvarande målsättningen om att medeltemperaturen inte ska tillåtas
stiga mer än två grader kan vara på väg att omkullkastas. Ny forskning
pekar i stället på att temperaturhöjningen snarare behöver hejdas på
en och en halv grad. Det är givetvis svårt att veta exakt hur varmt
det blir med en viss mängd växthusgaser bunkrade i atmosfären. Lika
svårt är det att veta exakt vad olika temperaturökningar får för
konsekvenser för jorden och dess invånare. Dessutom pågår nu ett
arbete med att öka kunskapen om återkopplingseffekter, alltså där
processer efter en viss punkt gått så långt att de driver sig själva –
till exempel vid issmältning. Samtidigt är Kyotoprotokollet inne på
sista versen. Det löper ut 2012 och i dagsläget finns inget bindande
avtal som tar efter.
Det som sägs vara knäckfrågan i förhandlingarna nu är
finansieringen av klimatinvesteringar i fattiga länder. Till 2020
bedöms behovet av finansiering ligga på 100 miljarder dollar om året
och än så länge finns ingen överenskommelse om hur dessa pengar ska
skakas fram. Av de 30 miljarder (dollar) ”snabbstartspengar” som
utlovades från de rika länderna vid Köpenhamnsmötet 2009 har enbart en
liten del utbetalats, i princip allt från länders ordinarie
biståndsbudget trots löften om nya och additionella pengar. Det gäller
också Sverige.
Finansieringsfrågan bottnar i principen om det historiska
ansvaret som varit central i det internationella klimatarbetet men som
försökts förhandlats bort till förmån för en modell som inte tar
hänsyn till ansvaret för de utsläpp som gjorts hittills. Det vore
förödande och skulle fullständigt undergräva utvecklingsländernas
förtroende för de rika länderna. Det vore såklart också fullständigt
orimligt. Det är de rika länderna som bär den största delen av
ansvaret. Punkt.
Som förhandlingsläget ser ut just nu är risken stor att länderna
fortsätter tassa runt. I väntan på att ”någon annan” ska kliva fram
och göra åtaganden. Det budskap som hörs från EU-länderna är å ena
sidan att det är bra att gå före. Lönsamt, här finns det pengar att
tjäna. Å andra sidan är passiviteten hos många en tydlig signal om en
rädsla att det vore en förlust. Och här är det dags också för Sverige
att bestämma vilken fot man ska stå på.
Det saknas inte förslag. Och det saknas inte resurser. Det som
saknas är stake. Och moral. Den svenska regeringen borde kliva fram
och leva upp till sitt mantra om Sverige som ett ”föregångsland”.
Utnämningen av Lena Ek (C) till ny miljöminister väckte en del
förhoppningar men verkar sorgligt nog inte ha påverkat den svenska
hållningen nämnvärt.
Medan isarna smälter och torkan breder ut sig väntar människor
runtom i världen på ett genombrott. Tyvärr är tid det sista vi har.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s