Kris, hopp och en ny väg för Socialdemokratin

I natt 04.21 kom TT-flashen.

”Färdplan för klimatet antagen

FN:s klimatmöte har godkänt en färdplan som innebär att alla stora utsläppsländer av koldioxid ansluter sig till ett gemensamt avtal.”

Efter två veckors förhandlingar, varav de sista två dygnen på övertid, på COP17 i Durban var mötet över och en kompromiss hade antagits. Sveriges miljöminister Lena Ek (C) jublar, enligt SvD.

Men är det skäl för jubel och glädje?

Nej. Det är svårt att fyllas av glädje över resultatet av Durban. Men, som bland andra Åsa Westlund påpekar så finns det strimmor av hopp även om det är långt ifrån tillräckligt.

Färdplanen innebär inte en färdplan för hur klimatet ska räddas. Det är en färdplan för hur ett nytt avtal ska tas fram. Det innebär att man har räddat FN-processen, vilket är viktigt. En kommitté ska ta fram förslag till det avtal som ska omfatta alla länder och spikas 2015. Ett sådant avtal är helt nödvändigt, men ett ikraftträdandet 2020 är egentligen alldeles för sent. Det vet vi. Under tiden förlängs Kyotoprotokollet till 2017, som omfattar allt för få länder.

Det viktigaste arbetet återstår. Själva innehållet i avtalet med konkreta beslut och åtaganden ska mejslas fram, kryphål ska täppas till och finansieringen av Green Climate Fund ska lösas. Principen om det historiska ansvaret och åtaganden efter förmåga, som i nuläget spelats bort, måste upprätthållas. Alltså: De rika länderna som har satt oss i denna situation måste göra de största och snabbaste minskningarna av utsläpp och vara med och finansiera såväl utsläppsminskningar som klimatanpassning i fattigare länder. Och glappet måste slutas. De åtaganden som världens länder tar på sig måste motsvara de utsläppsminskningar som behövs för att nå målet. Så har det inte varit hittills.

Kort sagt går vi nu mot 4 graders temperaturökning snarare än 2 graders, som var det mål som förra årets COP-möte i Cancun resulterade i. Och lyssnar man till senare forskning finns stora skäl att sätta målet på att begränsa temperaturökningen till 1,5 grad.

Men till 1,5 grad är vi redan halvvägs. Med andra ord brinner det rejält i knutarna.

Läget kan kännas hopplöst. En känsla av sorg dröjer sig kvar i mig från nattens livesändningar av förhandlingarna. Ett rum fyllt av personer som alla har kunskap nog att fatta adekvata beslut. Några som vädjar om att deras länder ska slippa försvinna under havet, några som förtvivlat söker kompromissa med det som finns kvar, några som envist hävdar det kortsiktiga egenintresset. Och alla eldsjälar från frivilligorganisationer i vanmakt.

Men, det är inte läge att ge upp. Tvärtom. Vi måste jobba hårdare.

Jag tror på det goda exemplets makt, att Sverige (och EU) genom att gå före kan åstadkomma förändring och ingjuta hopp och förtroende. Men då måste vi öka takten.

Här är några saker som behöver hända nu. Helst igår.

– Fasa ut subventionerna av fossilanvändning i Sverige. Det skapar både omställningstryck och frigör resurser att lägga på vettigare saker.

– Ställ om transportsektorn. Öka kapaciteten i järnvägsnätet och sätt omställningstryck på lastbilstransporterna. Och skapa höghastighetsbanor så vi kan bli av med inrikesflyget, åtminstone i de södra delarna av Sverige.

– Satsa ordentligt på förnybar energi. Det går att relativt snabbt ställa om det svenska energisystemet till endast förnybart, men då duger inte regeringens luddiga energiöverenskommelse på långa vägar. Sannolikt behöver vi ett system likt det tyska garantiprissystemet, åtminstone för energislag som sol. Åtminstone om vi vill kunna vara teknikledande, den chansen håller på att springa oss förbi.

– Energieffektivisera. Skärp byggnormer, skapa vita certifikat, modernisera miljonprogramsområdena. Och släpp den svenska definitionen som innebär att energieffektiviseringar räknas relativt BNP-ökningar, det är vansinne.

– Lägg om från ökad privatkonsumtion till ökad offentlig konsumtion. Både folkhälsan och miljön vinner på att vi prioriterar välfärden framför nya TV-apparater och köksrenoveringar.

– Använd den offentliga sektorns konsumentmakt. Upphandlingarna måste prioritera kvalitetsaspekter som miljöhänsyn och djuromsorg mer än bara pris. Och går det inte, så förändra då lagen.

– Arbetstidsförkortning. Ta ut produktivitetsvinster i kortare arbetstid i stället för löneökningar. Livskvalitet framför överkonsumtion.

– Omfördela. Den gröna omställningen måste förenas med jämlikhet.

– Inse att det ekonomiska systemet måste förändras i grunden. De återkommande kriserna, med alla dess sociala konsekvenser och den utarmning av planeten det ger upphov till borde vara uppenbart för de flesta. Jag sitter inte inne med svaret, men diskussionen måste börja nu. Ett alternativ måste formuleras.

Här finns också fröet till ett återupprättande av ett Socialdemokratiskt projekt. I gränslandet mellan det röda och det gröna, i kapitalismkritiken, i strävan efter det goda samhället. Det gröna folkhemmet.