Ojämlikheten ökar i ”föregångslandet”

Skrev härom dagen en gästkrönika till tidningen Folket (27/12) om mina ambivalenta känslor till julen.

I skrivande stund är det annandagsmorgon. Efter en trevlig julafton är vi nu bara tre personer och en katt i huset och sonen har hunnit med att testa såväl nya TV-spel som ångmaskinen, lego och en radiostyrd bil. Jag gillar julen. Jag har aldrig haft något till övers för de religiösa delarna och på senare år har jag fått allt svårare för de rent genomkommersialiserade delarna men ändå är det något speciellt. Att samlas och äta gott, dricka (alkoholfri) glögg, titta på TV-program man kan utantill och spela något sällskapsspel. Men samtidigt ligger den där och skaver, den där vetskapen om att så många människor far extra illa den dag när vi har det som finast. Och då uppehåller jag mig fortfarande i Sverige.

Ojämlikheten ökar i ”föregångslandet” Sverige. Mellan 2006 och 2010 har den disponibla inkomsten ökat för nittio procent av befolkningen. Olika mycket givetvis, de som hade mest pengar innan har ökat mest i inkomst. Vem som betalat? Den fattigaste tiondelen. För dem minskade den disponibla inkomsten med 8,6 procent under förra mandatperioden. Innan den borgerliga regeringen tillträdde ökade den disponibla inkomsten även för dem, men efter några år med borgerligt styre är den fattigaste tiondelen av befolkningen tillbaka på samma inkomstnivå som på 90-talet, samtidigt som andra grupper ryckt ifrån. Mest för de rikaste såklart.

I en rapport från OECD som släpptes i början av december – Divided we stand. Why inequality keeps rising – visar de hur ojämlikheten ökar i de flesta västländer. Men också att Sverige, som tidigare varit jämlikast, nu tappat i ligan och blivit förbisprungna av fem andra länder. En av huvudanledningarna som OECD lyfter fram är försämrad anställningstrygghet. Men de pekar också på försvagade fackföreningar, lägre skatter och sänkta ersättningar i välfärdssystemen som tänkbara orsaker till utvecklingen. OECD menar alltså, till skillnad för den svenska regeringen, att ojämlikhet är något negativt. Som åtgärder lyfter de fram en generös välfärd som de rika borde bidra mer till via skatter.

Ojämlikheten oroar därför att historien visar att den föregår ekonomiska kriser. Den driver fram skuldsättning. Den skapar splittring och sociala problem. Ojämlikhet är ekonomiskt ineffektivt. Men för mig personligen är den framför allt orättfärdig. Det är helt enkelt ett samhälle jag inte vill leva i. För bakom dessa siffror finns familjerna som knappt har råd att äta, än mindre har råd att köpa julklappar. Bakom tabellerna finns barnen som nu sitter med magont över att komma tillbaka till skolan i januari och tvingas ljuga om alla julklappar de fick. Därför kommer julen också med sorg till mig. Och skuld och skam.

Parallellt med att välfärden urholkats, skattekvoten sänkts och ojämlikheten ökat har välgörenheten ökat, särskilt i juletider. Förra året skänkte vi svenskar fem miljarder i välgörenhet och i år väntas ett nytt rekord för vår generositet. För det är i princip vad vi kan göra.

Och visst, det gör jag med. Motvilligt. Medan jag fått tusenlappar i skattesänkningar har andra fått en spottloska i ansiktet. Det kan jag inte förlika mig med. Samtidigt vill jag inte vara en del i det systemskifte som sker. Där jämlikhet byts mot klyftor, och generell välfärd byts mot fattighjälp och välgörenhet. Folk ska inte behöva stå med mössan i hand och tacka och buga för vår generositet. Det är ett ovärdigt samhälle. Jag blir inte glad av att ge.

Så tomten. Till nästa jul önskar jag mig höjd skatt och utbyggd generell välfärd.

Med vänliga hälsningar

En sorgsen socialist

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s