Snart dags igen

Letade igenom datorn hemma efter en gammal text. Hittade inte den men sprang på ett gäng andra, bland annat gamla första maj-tal och började längta lite.

Här är en text till en appell jag höll på första maj 2009.

Det har gått 120 år sedan det socialdemokratiska partiet bildades. Så mycket har hänt sedan dess. Samhället är ett helt annat idag än det de unga kämparna drömde sig bort från.

Den förändring som socialdemokraterna tagit Sverige igenom är fantastisk. Barnbidrag, LAS, allmän pension och föräldraförsäkring är några av arbetarrörelsens segrar som gjort Sverige till en vackrare och bättre plats att leva på. Det ska vi sträcka på oss för, i stolthet.

Men mycket är sig likt. Klassamhället lever kvar, med de konsekvenser det ger. Hur brutala de kan vara ser vi inte minst nu när människors liv slås i spillror i den ekonomiska kris vi befinner oss i. Fattigdomen ökar, jämlikheten minskar och människor förlorar makten över sina liv.

Vi kan skälla hur mycket vi vill på borgarna för att de ökar orättvisor mellan grupper i samhället. Men sanningen är att löneskillnaderna har ökat i 30 år. Från att ha drivit samhället mot jämlikhet har socialdemokraterna blivit passiva åskådare till en tillbakagång mot ett mer ojämlikt och segregerat samhälle.

Varför? Har drömmen slocknat? Eller har vi bara slutat tro på att den kan bli sann?

Vi samlas fortfarande här, en gång om året. Vi skriver radikala och modiga slagord på plakat. Men vi glömmer dem igen så fort vi kommit tillbaka till sammanträdesrummen.

Ibland skymtar drömmarna fram. Vi talar om visioner och om vilken riktning vi vill ta samhället. Ganska snabbt viftar vi sedan bort det med att det inte är möjligt. Eller inte lägligt. I stället för att skapa opinion så följer vi den.

Opinionsbildandet har vi överlämnat åt högern. Konsekvensen för vår politik är uppenbar. Vi lurar oss själva att tro att folket vill ha högerpolitik. Och så fogar vi oss.

Vi tittar åt höger, gör avkall på våra värderingar. Politikens innehåll har urvattnats och ersatts med pr-strategier. Men när är gränsen nådd?

En del har börjat skrivit nekrologer över socialdemokratin. Jag är inte beredd att göra det, inte än. Det finns trots allt många drömmare kvar.

Det vi saknar, som fanns för 120 år sen, är självförtroende. Kamrater. Vi kan inte ge upp. Drömmen är för viktig.

Jag vill avsluta med att läsa inledningen till en dikt skrivern av Jenny Wrangborg, som också fått namnge en bok skriven av 21 unga sossar till partiet som vi älskar.

Glöm inte var det var vi började

Glöm inte vart det var vi skulle                        

Vi minns och vi är trötta på att vänta                        

Snart går vi utan er

———-

Jag kom också på hur grym den här Bang-tishan är som jag hade på mig. Den måste jag ha oftare.

1 tanke på “Snart dags igen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s