Visst gör det ont när knoppar brister

Socialdemokraterna är i kris. Det är så uppenbart att det inte egentligen behöver sägas. Partiet blöder inför öppen ridå och Sverige samlade politiska journalistkår springer i klunga efter minsta antydan till sanning om vad som sker.

Det är förfärligt det som hänt vår partiordförande. Även om egna klantigheter har bidragit så är det drev, den påpassning och den blodlystenhet som förföljer honom helt omänsklig.

Men, det ska också sägas, vi ska också ta fasta på att denna extrema bevakning också visar hur betydelsefull socialdemokratin fortfarande är. Det parti som varit i centrum för svensk politik, såväl debatt som samhällsförändring, ligger stukat och hela det politiska landskapet förändras med detta vakuum. Det är faktiskt inte så konstigt att bevakningen är total, även om man verkligen kan ifrågasätta inslag i den mediala bevakningen. Som exempel kan nämnas att journalister efter VU-mötet jagade rätt på Juholts gamla mamma för kommentarer om den skadeskjuta sonen (nej, jag länkar inte).

Krisen har många bottnar och orsaker. Den uppstod inte med Juholt, och inte med Sahlin. Den är mer långvarig än så. I grunden är det en politisk kris som successivt har uppstått, men jag tror inte att någon kan sätta fingret på en händelse, person eller tidpunkt då det hände. Men det är länge sen det började.

Ofta sägs att det handlar om att vi är ett parti som inte ”går i takt med tiden”. I någon mån är det sant, återkommer strax till det, men politiskt? Nej. Socialdemokraterna är relevanta så länge som den ekonomiska makten ligger kvar hos fåtalet, så länge klassamhället består. Och idéerna om frihet genom jämlikhet, om ett samhälle där din plats i tillvaron inte ska avgöras av dina föräldrars, där vi löser gemensamma problem tillsammans och inte lämnar någon utanför. Skulle de vara omoderna? Knappast.

Problemet är att de politiska förlagen och åtgärderna är för små för att fylla de stora idéerna. Att analysen har ersatts av ett ängsligt finger i vinden. Och att den osäkerhet det för med sig gjort att vi står utan gard mot våra ideologiska motståndare. Men det blev ordentligt kännbart först när vi inte längre satt i regeringsställning.

Dock finns det sanning i att vi inte går i takt med tiden. Och det är i de arbetsformer och strukturer som präglar Socialdemokraterna. Om man läser Högberg och Westerholm och struntar i själva Juholtgrejen har de en klar poäng. Något annat som väl illustrerade Socialdemokraternas strukturella problem är den berömda processen som ledde fram till Juholts kröning. Jag menar alltså det helt självklara (och okontroversiella), vi måste vara mer öppna.

Det spel som pågått mellan olika makthavare inom partiet är såklart nedbrytande och stundtals mycket pinsamt. Något vi bör försöka begränsa men ändå inse kommer fortsätta ske. Det finns olika intressen i rörelsen och partiet och det är det som ger storleken, styrkan och dynamiken. Sen kan och bör vi alltid kritisera när det går fult till.

Men det som också framskymtar allt för ofta är en inställning att allt ska skötas internt. Inklusive den politiska utvecklingen. Det är för mig varken möjligt eller önskvärt. Så var det nog förr. När information inte spreds på milliesekunder, när inte alla – vilken medlem som helst – hade egna kanaler rakt ut i offentligheten. De nya mediala verktygen jämnar på något sätt ut makten, och initiativ kan tas av vem som helst, när som helst. I stället för att uppmuntra detta har makthavare inom Socialdemokratin vänt ryggen till och avfärdat, nästan som att de tror att det försvinner om de bara blundar tillräckligt länge.

Den politiska debatten om socialdemokratin skulle kunna blomstra och få oss att lyfta. Men då måste också personer på ledande positioner LYSSNA, och DELTA. Inte använda sociala medier som megafon alternativt verktyg för bekräftelse av den egna fullkomligheten.

Och jag tänker att det här är ett generationsskifte. Och nej, inte bara gubbar vs unga nykomlingar. Utan ett sätt att förhålla sig till politiken, makten, idéerna, kamraterna, organisationen.

Och då kan jag inte slå bort tanken på Karin Boyes ”Ja visst gör det ont”. Ju mer jag läser den, desto mer känns det som den skulle vara skriven just för oss. Och som jag längtar efter våren.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  bindas
i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider
– tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra
– svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
– känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

2 tankar på “Visst gör det ont när knoppar brister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s