De kan inte hindra våren

Idag har ett år gått sedan jag satt på en pub med en god vän i Uppsala och rapporterna började trilla in om det ofattbara som skedde i Norge. Bomben i centrala Oslo men framför allt beskjutningen mot kamraterna i AUF på Utöya.

Det vred sig i magen. Vi gick hem och satt som klistrade framför samma nyhetsinslag som rullades om och om igen på NRK. Och där satt vi, förstummade, tills vi somnade, för att vakna lika förstummade till NRK där dödstalen stigit dramatiskt.

Overklighetskänslan och förstumningen har dröjt kvar. Fortfarande ett år senare är det som hände så svårt att ta in. Går det nånsin?

SSU Sörmland anordnade idag en minnesstund på Fristadstorget i Eskilstuna. Jag tänkte tillbaka på de ord jag delade med mig av under förra årets minnesstund, några dagar efter terrorangreppet.

När jag fick frågan om jag kunde säga några ord på den här manifestationen tackade jag ja på en gång. Men efter att jag lagt på luren funderade jag länge på vad jag egentligen skulle säga. Hur man sätter ord på all den sorg och vrede som strömmar genom kroppen.

Jag tror inte att jag var ensam om att i fredags känna det som att marken försvann under fötterna när jag nåddes av rapporteringen från Norge. De senaste dygnen har tankarna gått till de drabbade och deras familjer och vänner. Men också till att försöka förstå vad som hände. Hur kan en sån här sak hända? 

Vi tog nog alla del av spekulationerna under fredagskvällen, som också följde med många morgontidningar i lördags. Det som har kommit att bli en ryggmärgsreflex för många i väst. ”Det måste varit islamister”.

Med all respekt för att det pågår en omfattande förundersökning så verkade det tidigt stå tämligen klart att terrordåden begicks av en norsk man med högerextrema och antimuslimska idéer. Och vips gick han från att vara en terrorist till en ensam galning. Det säger mycket om den världsbild som etablerat sig allt mer i kölvattnet av tio års krig mot terrorism och högerpopulistiska framgångar i Europa.

Det sägs nu av många att vi inte ska prata om motiven till terrordåden. Precis som att det inte fanns något motiv, att det inte handlar om politik, att angreppet kunde ha riktats mot vem som helst. Jag tror att det är helt fel.

Det som hände måste sättas i ett sammanhang. Gärningsmannen måste sättas i ett sammanhang. Han må ha agerat ensam, men den världsbild som var ursprung till hans handlingar delas av många. I Norge, men också i Sverige och många andra länder. Det hat han delar med andra frodas på anonyma internetforum, runt köksbord men också i offentlighetens ljus.

Hatet mot muslimer och det öppna mångkulturella samhället, som socialdemokratin ofta står som symbol för. Vi måste prata om det.

Och vi ska fortsätta att stå upp för det vi tror på. Visa den styrka vi kan uppbåda tillsammans. Som en av de överlevande sa.

”Om en man kan visa så mycket hat, tänk då vad mycket kärlek vi kan visa tillsammans.”

Som representant för Socialdemokraterna i Eskilstuna vill jag skicka med vårt varma deltagande och engagemang för våra systrar och bröder i Norge. Vi skickar också en hälsning, som ljuder i hela socialdemokratin och det övriga demokratiska samhället nu, med några ord lånade av den chilenske poeten Pablo Neruda.

”Ni kan döda alla rosor, men ni kan aldrig hindra våren.”

Och vi fick rätt, jag och alla andra som sa det. Han, de, rår inte på våren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s