Eskilstuna – min hembygd i förändring

I somras fick jag förmånen att vara en av de utvalda som fick skriva en artikel om ”mitt Eskilstuna” till tidningen Folket. Jag har fått en hel del positiv respons så jag väljer att publicera texten även här på bloggen. Det har Folkets utmärkte redaktör Fredrik Pettersson godkänt, vilket jag är tacksam över. Vill ni prenumerera på söndagstidningen Folket kan ni enkelt göra det via denna länk: http://folket.se/prenumerera

Här är texten, håll till godo:

För det första är man nog aldrig objektiv om något som rör något så nära hjärtat. För så är det för mig: Jag älskar min hemstad och bygden runt den. Det är här jag har mina första minnen, min första kärlek, mina släktingars gravar…

Min barndoms stad var en frustande industristad full med skorstenar i innerstaden. Det var staden där man väntade på broöppning vid Nybrons sjöhästprydda bomfästen. Staden och dess anda var präglad av sörmländska statare och västmanländska bruksarbetare. De var ett arbetsamt släkte med ett ädelt tungomål men ibland kanhända lite väl tystlåtna. Dessa var uppkryddade med sudettyska musiker och tekniker, tavastländska torpare och en och annan inflyttad från det övriga oroliga utlandet.

Vi i folkhemmets Eskilstuna kände oss trygga. Hade tryggheten ett pris? Hur var det att vara bög i 60-talets Eskilstuna? Hur var det att vara annorlunda? Ja, vissa annorlunda gömdes ju undan på Sundby i Strängnäs eller på andra institutioner. Staden var präglad av optimism och framtidstro. När BM:s traktorer fraktades ut på järnvägen som fortfarande anas i cykelbana och park genom staden, var det en symbol för det som gav stadens invånare dess bröd. Männen som i massor vällde från fabrikerna med sina Unikaboxar på cykel hem till hemmafruarna som kokade tvätt och manglade. Män gick på fackmöte och idrottsföreningen och kvinnor gick på syjunta. Ja könsrollerna satt djupt i min hemstad.
Staden var också präglad av småföretagare som ofta börjat som arbetare. I många familjer blandades fabrikörer, arbetare och affärsidkare.

Eskilstuna var en närande stad. Lite med förakt tittade man på städerna som levde på att ”borsta varandra på ryggen”. Begreppet servicenäring var inte känt! Visst började det komma oroande tecken. Bacho flyttade, Eskilstuna som var landets sjätte största stad 1910 hade sjunkit till att vara landets elfte största stad. Staden var också ovanlig bland de större städerna för att den hade litet omland för handel och service. Stockholm låg väldigt långt borta – Eskilstuna central, Eskilstuna södra, Hällberga, Ärla… – att människor skulle pendla dit var en absurd tanke. Utbildningsnivån var låg men bildningsambitionen var hög. ABF, grundat 1917 av den store kommunalpolitikern Bernhard Hellström, hade stått för mycket av initiativen. Man kan till exempel fortfarande i stadsbibliotekets gamla böcker se ”Eskilstuna arbetarebibliotek”. Skattefinansierade offentliga institutioner fanns i residens- och stiftstäder. I Eskilstuna hade man själv grundat konstmuseum och teaterförening.

Min barndoms trygga stad skakades under sjuttiotalet av en våldsam kris. Den krisen drabbade inte bara Eskilstuna utan också andra tidigt industrialiserade städer i hela industrivärlden, men det visste inte vi. Manchester, Lille, Charleroi, Dortmund, Pittsburgh, Björneborg, Norrköping, listan kan göras lång. Vi såg när vår stad fick stora rivningsgropar där fabrikerna tidigare legat. Vi såg tomma fönster i nybyggda hus. Vi hörde att kompisens pappa blivit arbetslös och söp och att grannens son inte fick jobb. Bland oss som var unga i den staden var det många som ville bort. Gå ut från gymnasiet och sen dra! Det vill nog unga alltid, men jag tror det fanns fler av oss i det deprimerade sjuttiotalets Eskilstuna.

När jag kom tillbaka till Eskilstuna efter värnplikt och studier så var det till en stad som yrvaket börjat pröva nya saker. Förändringen var inte lätt. Jag minns hur kommunstyrelsens ordförande Jan-Erik Andersson ansågs som lite halvtokig när han pratade om en snabbjärnväg till Stockholm. ”Och vilka ska åka fram och tillbaka på den”, frågade man sig. När högskolan kom till staden var reaktionen – ”vi behöver riktiga jobb”. Åttiotalet präglades ändå av en gryende optimism som också visade sig i symboler som ”Nya Statt” och ”Vattenpalatset”. Det var också en stad som började ta hand om sitt kulturarv efter rivningsraseriet på 60- och 70 talet. Köpmangatan räddades i sista stund från rivning. Själv minns jag lyckan över min fina lägenhet i den gamla stadskällaren. När min mormor såg kakelugnen sa hon ”stackars pojke, har du en sådan där dammgömma”. Olika generationer har olika perspektiv.

När denna stad, som lagom börjat tillfriskna drabbades av 90-talskrisen, så slog den obönhörligt. Effekterna var dramatiska för den enskilde och för staden. Jag valdes in i kommunledningen 1992 och fick då uppleva från styrhytten hur det är i fullständigt ekonomiskt sammanbrott. Som värst hade vi 20 procents arbetslöshet. 1600 tomma lägenheter och den största befolkningsminskningen av Sveriges alla kommuner. Vi var som minst 88 000 invånare. Kommunen tvingades till och med köpa Volvos anläggningar i Hällby för att rädda den största privata arbetsplatsen. När vi 2001 kunde avveckla det engagemanget var det en stor lättnad. Nedskärningarna i vård, skola och omsorg var dramatiska och väckte omfattande protester. Det var inte alltid lätt att fatta beslut som vi insåg skulle få besvärliga konsekvenser. Läraren Hans förstod fortfarande vad hans budgetbeslut betydde för lärare och elever.

Samtidigt ville vi ta Eskilstuna ur krisen och investera för framtiden. Vi gjorde vad vi kunde för att få statliga insatser och lyckades få en kraftig utbyggnad av högskolan, motorvägen till Stockholm och den nybildade Energimyndigheten. Krisen samlade kommun och näringsliv på gemensam satsning genom bildandet av marknadsföringsbolaget. När satsningen på en upprustning av stadsmiljön inleddes möttes den av kraftiga protester, för den skedde samtidigt med nedskärningar i välfärden. Modern ekonomisk forskning har visat att vi gjorde rätt. En stads utseende och estetiska kvaliteter har väldigt stor påverkan för dess attraktivitet för nya invånare och investeringar.

Invigningen av Svealandsbanan 1997 markerar nog vändningen i utvecklingen men för eskilstunaborna är inte alla problem lösta. Många människor bär fortfarande ärr från en besvärlig omvandling men staden är idag i en positiv utveckling och snart är vi 100 000 som bor här. En viktig mental gräns passeras då och staden och dess invånare måste växa in i en ny kostym. Då är det extra viktigt att min hemstad inte förlorar sin själ. Vi eskilstuneser måste känna igen oss och därför är det viktigt att värna vårt arv. Kanhända kan man se den folkliga opinionen om statyn Smedernas placering som ett tecken på oro för att ”min” stad försvinner.

Det nya Eskilstuna är mycket mer tolerant än min barndoms stad. En Prideparad med 2000 personer var otänkbar på sextiotalet. Toleransen är också en förutsättning för utveckling. En stad där olikheter kan leva med varandra är bättre för alla att leva i. När jag en fredagskväll i maj promenerade genom Rothoffsparken över fabriksholmarna och genom Munktellstaden såg jag stadens invånare mingla i den historiska industrimiljön. Idag är arbetets stad fylld av museer, restauranger, bostäder och idrott. Det blev en bild av det gamla och nya Eskilstuna som växer ihop. Som det står på slussbron på Faktoriholmarna ”Vårda det goda fädren grundlagt”.

/Hans

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s