Manlighet och miljöproblem

Krönika publicerad i tidningen Folket 2014-02-15 (ej på nätet)

Grunden till våra miljöproblem – som annalkande klimatkris, övergödda sjöar och hav, luftföroreningar osv – ligger givetvis i produktionen. Den kapitalistiska produktionsmodellen bygger liksom inte på godhet, eller ondska, utan på vinst. Och så länge miljöförstöring skapar större vinster än miljöförbättring kommer dessa problem bestå. Lösningen är politisk. Men alla som sysslat med miljöpolitik kan också vittna om vikten av att jobba med attityder bland alla oss som inte sitter på ägandet och makten över produktionen. Inte så mycket för våra fåfänga försök att utöva vår individuella ”konsumentmakt” som för att folklig uppslutning och organisering behövs för att driva politiken framåt. Och för att det faktiskt finns ett individuellt ansvar för hur vi är mot varandra i ett samhälle.

Sedan en tid härjar en hetsig trafikdebatt i Eskilstuna. På kommunfullmäktige i december hördes oppositionen i falsett över den ”bilfientliga” politiken, och att vi enligt Nils Brown (M) i stället borde ”krama bilen” (sic). På Facebook finns åtminstone en sida som under rubriken ”vi som är trötta på Eskilstunas trafikpolitik” listar övergrepp som blå korsningar, parkeringsavgifter och hastighetsbegränsningar. Följer man debatten, såväl här som på andra håll, finner man snabbt ett mönster. Det är idel män (och ett lätträknat antal kvinnor) som spyr galla över hur deras rätt att åka runt som de vill i sin bil inte längre är en självklarhet. På samma sätt är det i princip alltid män som är banerförare för ”bensinskatteuppror” och liknande. Och statistiken talar sitt tydliga språk. Män kör mer bil, kvinnor cyklar, går och åker mer kollektivt. Oavsett inkomstläge.

Ann-Charlotte Marteus skrev träffande om bilismen (i städerna nota bene!) i Expressen i torsdags, under rubriken ”Bilen är en man”: ”[bilen] borde vara undantag, inte regel – avvikande, inte norm. Ty den är ett fossil från ett ohållbart, patriarkalt 1900-tal. Vi vet det. Och ändå hukar vi reflexmässigt inför dess storhet, likt stukade hemmafruar.”.

Men problemet är faktiskt större än så. Samma högljudda stämning som kring bilismen uppkommer vid ifrågasättande av köttätande, en annan stor källa till miljöproblem. Och även här är det männen, inte kvinnorna, som reflexmässigt bjuder det största motståndet.

Jag generaliserar såklart. Men det är nånting med manligheten. En ”riktig man” ska hävda sig, vara oberoende och ta sig sin plats och rätt – och definitivt inte låta sig bli uppläxad av ett fruntimmer. Att ta ett steg tillbaka och visa omsorg om miljö och medmänniskor faller helt enkelt inte särskilt väl in i den traditionella mansrollen, till skillnad från den per definition omsorgsfulla kvinnorollen.

Därför är feminismen också viktig för miljörörelsen. Ännu ett exempel på att feminismen gått alldeles för kort, både i det lilla och i det stora. För bortom det vardagliga konkreta, som Eskilstunas trafikplanering och vegetariska middagar, är mansrollens logik också den ekonomiska logiken. Som värdesätter mäns arbete framför kvinnors, konkurrens framför gemenskap, och exploatering framför omsorg. Och det är vi alla, kvinnor som män, förlorare på i det långa loppet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s