Distriktskongress och vårbudget, kryddat med KU och Köpenhamn

P18I lördags hade Sörmlands partidistrikt kongress. Vi hade förmånen att gästas av partiordförande Stefan Löfven. Statsministern höll ett mycket uppskattat tal om den svenska modellen. Han tydliggjorde där, hur vår dagspolitik ligger fast förankrad i den socialdemokratiska traditionen och i det som betecknas som den svenska modellen. Det stora reformpaket som presenterats i budgetarna som regeringen kunnat få igenom riksdagen omfattar totalt 60 miljarder kronor. Bland reformerna kan nämnas: Fler vuxenutbildningar, miljarder till skolan, mer medel till polisen, miljarder till kommunerna, ökat järnvägsunderhåll, glasögonbidrag till barn, sänkt skatt för 1,1 miljoner pensionärer, förbättrad arbetslöshetsförsäkring, höjt underhållsstöd, borttagandet av stupstocken i sjukförsäkringen och fria läkemedel till barn.

Läs mer om Vårbudget 2016 här: http://www.socialdemokraterna.se/Var-politik/Varbudget-2016/

Vi diskuterade också hur Sverige ska kunna lyckas med integrationen av alla de människor som har kommit till vårt land och hur viktigt det är, både för dem som individer och för det svenska samhället. Distriktskongressen präglades av god stämning och framtidstro.

I måndags besökte jag Britt Bohlin, direktör Nordiska rådet, i Köpenhamn. Hon är tidigare landshövding i Jämtland och innan det var hon socialdemokratisk riksdagsledamot i många år. Jag och Gunnar Johnsson, tidigare kommunförbundsdirektör i Sörmland, presenterade där en idé om ett projekt om den nordiska modellens utmaningar. Mötet var fruktbart och lovar gott inför framtiden,

Igår onsdag var det ett seminarium i riksdagen om Ostlänken och dess betydelse för Sörmland och Östergötlands utveckling. Bland andra medverkade infrastrukturminister Anna Johansson. Det var socialdemokraterna i Sörmland och Östergötland som anordnade det tillsammans med Östsvenska Handelskammaren.

Idag har KU haft utfrågning av det tidigare statsrådet Tobias Billström om den gamla regeringens invandringspolitik. Fast han är en politisk motståndare måste jag säga att han svarade väldigt bra på utskottets frågor.

Efter dagens votering ska jag åka till Katrineholm och medverka på arbetarekommunens möte.

/Hans

Löfven, LO, Landstinget, sparbanker, styrelser och förtroenderåd

I förra veckan hade jag en intressant konferens med Sparbanksstiftelserna. Jag sitter själv med i styrelsen för Sparbanksstiftelsen Nya och vi har tack vare att Swedbank gått bra och en bra förlikning med Folksam lyckats återställa vårt egna kapital till cirka 400 miljoner kronor. Sparbanksstiftelserna drabbades som bekant mycket hårt av den finansiella härdsmältan för några år sedan. Men har nu tack vare ett samarbete med Folksam och de fristående sparbankerna återigen ett stort inflytande på Swedbank.

I torsdag, då Mellansverige drabbades av årets första snökaos, hade LO distriktet möte i Norrköping. På mötet markerade LO:s vice ordförande Tobias Baudin och jag de goda fackliga politiska samarbeten som nu sker i ny form.

I fredags hade socialdemokraterna Sörmland sin distriktsstyrelse i Västerås. Det berodde inte på att vi annekterat Västerås utan på att landstinget i Sörmland hade konferens där. Distriktsstyrelsen ägnades helt åt att förbereda Förtroenderådet i Katrineholm nu på lördag. Beroende på valresultatet och den vidgade koalitionen har vi, fast vi fortsatt sitter i styrande ställning, färre förtroendeuppdrag att fördela. Vi måste också fundera över hur partiet är väl rustat för att klara av nästa val till landstinget. Detta har gjort valberedningsarbetet för landstingsuppdragen ovanligt svårt.

Igår, måndag, besökte statsministern Eskilstuna. Där tittade Stefan Löfven på den stora lässatsningen för barn och ungdomar som kommunen genomfört. Han tittade också på det traineeprojekt som genomförts i kommunal verksamhet för att där få konkreta exempel på hur sådan verksamhet kan organiseras. En viktig fråga är naturligtvis hur man kan få ett gott samarbete med de fackliga organisationerna så att befintlig personal inte känner sig hotade i sina yrkesroller.

Här är en radiolänk från eskilstunabesöket: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=6014539

/Hans

”Invandring eller välfärd” är en felaktig konfliktlinje

”Nu ber jag svenska folket att ha tålamod med detta. Att ha solidaritet med världen utanför. Vi behöver samla oss för att kunna göra det. I långa loppet skapar vi på det sättet en bättre värld.” Uppmaningen kom från statsminister Reinfeldt under ett tal igår där han beskrev en situation med stora flyktingströmmar som för svensk del kommer att medföra ökade kostnader för mottagandet – ”det kommer att kosta pengar, vi kommer inte ha råd med så mycket annat men det är verkligen människor som flyr för sina liv”.

Om det är något jag tycker att moderatledaren generellt ska ha cred för är det hans avståndstagande mot främlingsfientlighet och rasism, och ansats till generöst flyktingmottagande. Men uttalandet skaver ändå.

Vad är det för summor vi pratar om? Migrationsverket har äskat om 48 miljarder extra på 4 år för att klara mottagandet. Det är naturligtvis mycket pengar, men ställt i proportion mot andra saker faktiskt inte så hårresande som det kan te sig vid en första anblick. Sen Reinfeldt kom till makten har skatterna sänkts i Sverige med drygt 130 miljarder om året. Till exempel.

Givetvis spelar detta uttalande ett visst parti rakt i händerna. ”En julklapp” säger Jimmie Åkessons pressekreterare som berättar att partiet nu delvis lägger om sin valkampanj för att utnyttja Reinfeldts uttalande till max. Svenska väljare ska nu övertygas om att valet står ”mellan välfärd och massinvandring”.

Men även andra hakar på i samma spår. Expressens ledarskribent Anna Dahlberg efterfrågar i dagens tidning en ”plan” för flyktingmottagandet. Där ställs visserligen en del rimliga frågor, om bostadsbristen och farhågor om ökad segregation, men utgångspunkten är för mig främmande. Som om valet inte stod mellan rättvisa och orättvisa, höger eller vänster, utan om välfärd eller flyktingmottagande och att mottagandet förutsätter att vi sänker våra löner och vår standard. Dahlberg nämner inte med ett ord de enorma skattesänkningar som hade kunnat gå till investeringar i det gemensamma.

Tvärtemot det påstådda motsatsförhållandet invandring/välfärd är en förutsättning för ett välfungerande flyktingmottagande en mer aktiv politik för omfördelning, bostadsbyggande, utbildning och generell välfärd. Så bygger vi ett inkluderande samhälle, bortom det vi idag kallar integrationspolitik. Självklart kan ett stort mottagande kortsiktigt innebära en påfrestning, framför allt i kommuner med ett stort mottagande, med brist på platser i såväl förskola som skola, SFI, bostäder och omsorg. Där behöver staten ta ett större ansvar för hur väl kommunerna kan svara upp mot de behov som finns, och se till att kommuner som i dagsläget inte tar emot flyktingar gör det. Men att det skulle vara en omöjlig uppgift, eller att invandring skulle vara ett hot mot samhället stämmer inte.

Hela tanken på att Sverige skulle ha slagit i taket för hur mycket vi kan växa som befolkning är för mig befängd. För det är faktiskt det man säger när man förespeglar att arbetslösheten med nödvändighet ökar om befolkningen växer via migration. Det är helt enkelt inte sant, det beror på vilken politik som förs, hur vi bejakar utvecklingen. Dessutom talar våra demografiska kurvor för att vi behöver migration, utan den står vi inom kort med en enorm brist på arbetskraft.

Migrationen är inte heller bara till gagn för mottagarlandet utan bidrar till utveckling också av de länder som människor migrerar ifrån. Med det akuta läget i exempelvis Syrien, som de flesta flyktingar till Sverige just nu flyr ifrån, är det svårt att just nu prata om utveckling. Och kortsiktigt finns risk för sk ”brain drain” från utvecklingsländer. Men i ett större och längre perspektiv bidrar migrationen stort till utvecklingen. Dels tack vare det utbyte som möjliggörs i och med att länder knyts närmre varandra via människor. Men också de remitteringar som migranter står för. Uppskattningar från Världsbanken gör gällande att de sammanlagda remitteringar som migranter skickar till sina hemländer utgör mer än dubbelt så mycket pengar som det officiella biståndet, enligt en rapport från Global Utmaning och Institutet för framtidsstudier.

Människor migrerar såklart av olika orsaker, en del för att arbeta eller studera, andra för kärleken, men många som kommer till Sverige just nu gör det i flykt från krig och förtryck. Det finns goda skäl för att ta emot dessa människor, men inte framför allt för att det långsiktigt gynnar oss ekonomiskt utan för att det är en fråga om anständighet.

Förhoppningsvis är detta bara ett tillfälligt stickspår i valrörelsen. Den stora konfliktytan går mellan höger och vänster, klyftor och utarmning av välfärden eller jämlikhet och upprustad gemensam välfärd. Det är det vägvalet som svenska väljare har framför sig.

Tipsar om Jonas Bergström på samma tema och Katalys på DN debatt om hur regeringens skattepolitik systematiskt gynnat de välbeställda.

Att ”göra” politik av branden

”Gör inte politik av denna tragiska händelse.”

Denna uppmaning uttalas ofta i olika typer av situationer som innebär mänskligt lidande, från såväl politiskt aktiva som andra personer. Just nu om den stora skogsbrand som den senaste veckan har plågat delar av Västmanland. Givetvis har partier och politiker trotsat denna uppmaning, och det är svårt att tänka sig att folk skulle vara särskilt nöjda om politiker var tysta i ett så krisartat läge (i skrivande stund kommer också beskedet att regeringen tillsätter en utredning om krisberedskapen vid brand).

Det är en märklig tanke att (parti-)politik inte skulle anknyta till verkligheten, även när verkligheten är kriser och elände. Politik är på riktigt, ibland på liv och död. Givetvis finns det mer eller mindre bra sätt att ”göra politik” av kriser, men detsamma gäller för att ”göra politik” i största allmänhet.

Nog om det. Nu till mitt ärende, att göra politik av skogsbranden i Västmanland.

Det politikområde jag arbetat uteslutande mest med under mina fyra år i riksdagen är klimatfrågan. Det är ett stundtals tröstlöst arbete, eftersom frågan sällan får den uppmärksamhet och politiska tyngd den förtjänar. Delvis därför att frågan är så svårfattlig. Ofta abstrakt beskriven, med förvisso brutala effekter – men någon annanstans.

Den uppmärksamme har dock kanske inte missat att FN:s klimatpanel IPCC under våren släppte en rapport om klimatförändringarnas effekter. Där beskrivs hur konsekvenserna för Europa kommer att yttra sig i bland annat ökade översvämningar, extrema värmeböljor – och skogsbränder (även om de särskilt pekar på risken i Sydeuropa).

Och nu har vi här den största skogsbranden i Sveriges moderna historia. Är det en effekt av klimatförändringarna? Sannolikt, men det är inte det viktiga. Det viktiga är att denna typ av katastrofer kommer att bli vanligare. Och vi är långt ifrån beredda.

Klimatpolitiken har två delar – att minska utsläppen och att anpassa samhället till ett förändrat klimat. Vi har alltså redan släppt ut så mycket växthusgaser att en viss förändring är oundviklig. Det gör det dock inte mindre viktigt att arbeta hårt för att minska utsläppen för att förhindra att vi förvärrar krisen.

Den nuvarande regeringen brister i båda delar. Sverige behöver en politik som verkligen tar klimatfrågan på allvar och skapar en långsiktig och genomgripande plan för att radikalt minska våra utsläpp och som därmed tar en ledande roll i det internationella arbetet för minskade utsläpp och för resurs- och tekniköverföring från rika (och mindre drabbade) till fattiga (och mer drabbade) länder.

Och, som blivit uppenbart den senaste veckan. Krisberedskapen måste höjas. Kriser måste inte vara föranledda av klimatförändringar men eftersom vi vet att olika typer av kriser kommer att bli vanligare så påkallar det också en ökad krisberedskap. Det är en del av att anpassa samhället till ett förändrat klimat. I dagsläget finns inte ett ordentligt samordnat nationellt klimatanpassningsarbete. SMHI har getts i uppdrag att samla kunskap om klimatförändringarna i en portal, men ingen myndighet har det utpekade ansvaret för att arbeta med strategier för och samordning av anpassning. Ansvaret för anpassning faller på länsstyrelser och kommuner, som har väldigt olika förutsättningar. Region Skåne sticker ut som ett exempel på en region som börjat ett gediget arbete, men här skulle staten behöva ta ett mycket större ansvar.

Katastrofer som översvämningar, skred och bränder kommer att bli vanligare och ställa till det för oss, på olika sätt. Vi kan välja att vara passiva inför detta, eller att på allvar bekämpa allt allvarligare konsekvenser samt förbereda oss på de som ändå kommer.

Att säga det är inte att ”göra politik” av en tragisk händelse, det är att konstatera att också tragiska händelser som denna är politiska frågor.

Manlighet och miljöproblem

Krönika publicerad i tidningen Folket 2014-02-15 (ej på nätet)

Grunden till våra miljöproblem – som annalkande klimatkris, övergödda sjöar och hav, luftföroreningar osv – ligger givetvis i produktionen. Den kapitalistiska produktionsmodellen bygger liksom inte på godhet, eller ondska, utan på vinst. Och så länge miljöförstöring skapar större vinster än miljöförbättring kommer dessa problem bestå. Lösningen är politisk. Men alla som sysslat med miljöpolitik kan också vittna om vikten av att jobba med attityder bland alla oss som inte sitter på ägandet och makten över produktionen. Inte så mycket för våra fåfänga försök att utöva vår individuella ”konsumentmakt” som för att folklig uppslutning och organisering behövs för att driva politiken framåt. Och för att det faktiskt finns ett individuellt ansvar för hur vi är mot varandra i ett samhälle.

Sedan en tid härjar en hetsig trafikdebatt i Eskilstuna. På kommunfullmäktige i december hördes oppositionen i falsett över den ”bilfientliga” politiken, och att vi enligt Nils Brown (M) i stället borde ”krama bilen” (sic). På Facebook finns åtminstone en sida som under rubriken ”vi som är trötta på Eskilstunas trafikpolitik” listar övergrepp som blå korsningar, parkeringsavgifter och hastighetsbegränsningar. Följer man debatten, såväl här som på andra håll, finner man snabbt ett mönster. Det är idel män (och ett lätträknat antal kvinnor) som spyr galla över hur deras rätt att åka runt som de vill i sin bil inte längre är en självklarhet. På samma sätt är det i princip alltid män som är banerförare för ”bensinskatteuppror” och liknande. Och statistiken talar sitt tydliga språk. Män kör mer bil, kvinnor cyklar, går och åker mer kollektivt. Oavsett inkomstläge.

Ann-Charlotte Marteus skrev träffande om bilismen (i städerna nota bene!) i Expressen i torsdags, under rubriken ”Bilen är en man”: ”[bilen] borde vara undantag, inte regel – avvikande, inte norm. Ty den är ett fossil från ett ohållbart, patriarkalt 1900-tal. Vi vet det. Och ändå hukar vi reflexmässigt inför dess storhet, likt stukade hemmafruar.”.

Men problemet är faktiskt större än så. Samma högljudda stämning som kring bilismen uppkommer vid ifrågasättande av köttätande, en annan stor källa till miljöproblem. Och även här är det männen, inte kvinnorna, som reflexmässigt bjuder det största motståndet.

Jag generaliserar såklart. Men det är nånting med manligheten. En ”riktig man” ska hävda sig, vara oberoende och ta sig sin plats och rätt – och definitivt inte låta sig bli uppläxad av ett fruntimmer. Att ta ett steg tillbaka och visa omsorg om miljö och medmänniskor faller helt enkelt inte särskilt väl in i den traditionella mansrollen, till skillnad från den per definition omsorgsfulla kvinnorollen.

Därför är feminismen också viktig för miljörörelsen. Ännu ett exempel på att feminismen gått alldeles för kort, både i det lilla och i det stora. För bortom det vardagliga konkreta, som Eskilstunas trafikplanering och vegetariska middagar, är mansrollens logik också den ekonomiska logiken. Som värdesätter mäns arbete framför kvinnors, konkurrens framför gemenskap, och exploatering framför omsorg. Och det är vi alla, kvinnor som män, förlorare på i det långa loppet.

”Ingen utbildning – inget socialbidrag”

Nej, det är inte en rubrik man gärna vill se (DN igår). Och sett till åtminstone mina flöden i sociala medier så var det just rubriken och inte utspelet i sig som väckte stor debatt, och ilska.

Men om vi tar och tittar på vad som faktiskt föreslås, vad skulle det innebära och hur skiljer det sig från hur det fungerar idag?

Gårdagens utspel handlade i första hand om hur vi vill förändra gymnasieskolan vid en valvinst. Att yrkesprogrammen integreras mer med de respektive branscherna för att på ett bättre sätt möta både behovet hos eleverna och branscherna, enligt den modell som redan praktiseras i form av ”teknikcollage” eller ”vård- och omsorgscollage” i begränsad utsträckning. Utbildningarna ska också ge högskolebehörighet, för att minska inlåsningseffekter och för att vi helt enkelt har högre ambitioner vad gäller utbildningsnivån i Sverige.

Även andra förslag fanns med som det går att läsa om här. Men det som rubriken anspelade på var ett förslag som lades fram redan förra året – som rör den grupp arbetslösa unga (upp till 25) som saknar gymnasiekompetens.

Insatsen vill vill skapa för denna grupp kallas ”utbildningskontrakt” och modellen är hämtad bland annat från Västerås. Det går ut på att den som är under 25, arbetslös och saknar gymnasiekompetens ska erbjudas att upprätta ett kontrakt som innehåller studier och arbete eller praktik. Exakt fördelning och utformning görs upp i en individuell plan. Den enskilde åtar sig att fullfölja sina studier och samhället åtar sig att ordna fram en anställning eller praktikplats (anställning är givetvis att föredra här, och är vad jag förstår grundlösning i Västeråsmodellen).

Den ersättning som utgår är givetvis lön om det rör sig om en anställning, och för utbildningsdelen (och eventuell praktik) ersättning från arbetsförmedlingen, s k aktivitetsersättning.

Så vad händer om någon av dessa personer inte vill? De förlorar sin ersättning och skrivs eventuellt ut från arbetsförmedlingen, jag vet inte exakt vad som är praxis.

Och det är här socialtjänsten kommer in. För att vara berättigad till försörjningsstöd ska man stå till arbetsmarknadens förfogande, om det inte finns skäl för annat (sociala eller psykiska problem). Enligt praxis innebär att ”stå till arbetsmarknadens förfogande” att vara inskriven på och ha en handlingsplan vid Arbetsförmedlingen.

Det skulle alltså fungera precis som idag. Men de unga arbetslösa skulle ges en betydligt bättre insats än de får idag, som både ger utbildning och (i de flesta fall) ett riktigt arbete. Det är mycket bra!

Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd. Det finns en problematik redan i att villkora försörjningsstödet med motprestation. Försörjningsstödet är det sista skyddsnätet och ska fungera som ett tillfälligt stöd för den som behöver. Den utveckling vi har sett under ett antal år är en effekt av att andra system har urholkats, och därför befinner sig en massa personer i försörjningsstöd som egentligen inte har där att göra. Om reglerna ändras för att efterlikna en a-kassa riskerar skyddsnätet att försvagas för dem det faktiskt är till för. Jag ser gärna en debatt om det, och det finns mycket jag vill förändra. Men det är omöjligt att lösa via socialtjänsten. För det måste vi återupprätta socialförsäkringarna och en arbetslinje som understödjer, inte trycker ner och pressar ut, människor. Och då krävs först ett regeringsskifte.

Och, som sagt. Det förslag som diskuterades igår innebär ingen förändring av socialtjänstlagen, inga ytterligare befogenheter att dra undan försörjningen för människor. Utan bättre möjligheter för unga arbetslösa att komma vidare, till vidare utbildning eller arbete, och egen försörjning.

Skulle du uppmana till att anmäla våldtäkt?

Så är vi där igen. Ett nytt fall där våldtäkt påvisats men gärningsmannen går fri. Så många domar som fallit genom åren som för varje gång undergräver tjejers förtroende för rättsväsendet och benägenhet att anmäla.

Jag läste, precis som många andra, Katarina Wennstams böcker ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman” när de kom 2002/2004. De väckte mycket debatt, om hur offer för våldtäkter behandlades i svenska domstolar och om hur gärningsmännen friades eller fick löjligt låga straff. Hur offrets kläder/beteende/tidigare sexuella erfarenheter användes för att förmildra eller rentav motivera deras gärningar, enligt devisen ”en hora kan inte våldtas”. 

Ett antal år har gått sen dess och sexualbrottslagstiftningen har skärpts ett antal gånger. Jag har varken kunskap eller tid att göra en fullständig utvärdering men det är ändå rätt lätt att dra slutsatsen om att väldigt lite har hänt. Fortfarande leder extremt få anmälningar till åtal och ännu färre till fällande dom. Förnedringen av brottsoffret under rättegångar verkar dock ha blivit mindre explicit, men det hjälper ju föga när själva utgången av processen är att samhället sanktionerar det begångna brottet.

Så, till dagens dom. Metro skriver

”Rätten anser att det rent objektivt är bevisat att 27-åringen med våld tvingat kvinnan till sex. Det är däremot inte visat att han haft uppsåt till det, trots att partnerna inte haft någon överenskommelse om ett sexuellt spel.”

Med en sån rättpraxis är kvinnor i princip rättslösa. Om det räcker med att gärningsmannen ”tror” att den andra vill ha s/m-sex upphör våldtäkt i princip att existera.

De senaste åren har debatten om sexualbrott fokuserat på förslag om införande av ett samtyckeskrav i lagstiftningen. Hittills finns ingen majoritet för detta i riksdagen, inte ens mitt eget parti är för, men jag tror att det bara är en tidsfråga. Och det är mycket bra. Argumenten mot är rätt svaga och det som ofta åberopas från socialdemokratiskt håll är att det skulle riskera att flytta ännu mer fokus under rättsprocessen mot hur brottsoffret agerat. Den risken ser jag som tämligen liten, med tanke på hur brottsoffer redan i dag nagelfars. Däremot skulle det förskjuta utgångspunkter från hur offret gjorde motstånd till hur gärningsmannen faktiskt försäkrade sig om att offret samtyckte. 

Men, skulle ett samtyckeskrav ha förändrat dagens dom? Troligtvis inte. Ett samtyckeskrav är bra, men otillräckligt, detta skriver juristen Lina Hjort föredömligt om i tidningen Feministiskt Perspektiv (från i höstas). 

Det som fäller många våldtäktsåtal, liksom dagens, är uppsåtet. Det anses klarlagt att det rent objektivt har begåtts en våldtäkt men gärningsmannen har inte förstått det, och kan alltså inte anses haft uppsåt till brottet och frias därmed. 

Hjort föreslår, för att komma runt detta, att uppsåtsrekvisitet förändras så att det går att döma på oaktsamhet, som vid exv ”vållande till” kroppsskada/annans död eller dylikt. Domstolarna skulle då kunna döma på grunden att gärningsmannen borde ha förstått att det inte förelåg samtycke, eller som med dagens fall, att hon inte ville ha s/m-sex eftersom det inte föregåtts av någon diskussion där hon samtyckt till det. 

Jag är inte jurist och har har således svårt att bedöma rimligheten i en sådan lösning. Motargumentet är som oftast att det skulle hota rättssäkerheten. Det är en viktig invändning, vi måste akta oss för att tumma på rättsstatens principer. Men samtidigt – om dessa principer med nödvändighet innebär att kvinnors sexuella integritet inte kan hävdas – vad får det för effekter på rättssamhället? Att vi inte ska kunna hitta en väg mellan att undergräva rättssäkerheten och att kvinnor är rättslösa känns alltför orimlig.

På något sätt måste vi hitta vägar att komma åt sexualbrotten. Både rättsligt, och normativt. Och jag råkar tro att de hänger ihop. Förebyggande arbete mot våldtäkter och för respekt för den sexuella integriteten kan knappast bli framgångsrikt så länge rättssystemets signal till människor ser ut som den gör. Att exv införa ett samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen är på det sättet inte enbart en juridisk fråga, utan också en normativ. Om utgångspunkten för sexuella handlingar är att alla inblandade ska vara med på det (vilket ju borde det vara det mest självklara av allt) så får det också effekter på värderingar och attityder. Det finns en rad exempel på lagstiftningens normativa effekter, förbudet mot barnaga brukar lyftas fram särskilt.

I mellandagarna bröt en nätrörelse ut under rubriken Mörkertalet (#mörkertalet). Där vittnade hundratals personer (tjejer) om våldtäkter och sexuella övergrepp som de aldrig anmälde. Det spreds snabbt över nätet och till traditionell media som rapporterade och lyfte fram. Alla (som är vettigt funtade i skallen) förfasar sig och önskar att det vore annorlunda. Men om det ska kunna bli annorlunda måste lagstiftning och rättspraxis först förändras. Annars kommer det stora mörkertalet bestå.

För, handen på hjärtat, skulle du uppmana någon i din närhet som utsatts för våldtäkt att anmäla?

Att svära i kyrkan

Det är namnet på en ny antologi som jag varit med och skrivit och som släpps i Almedalen. Underrubriken är ”24 röster om evig tillväxt på en ändlig planet” och det är just vad som är temat på alla kapitel i boken. Vi vrider och vänder på frågor kring ekonomisk tillväxt och hållbarhet. Mitt kapitel heter ”vad är av värde?” och resonerar lite kring frågan varför vi ska ekonomisk tillväxt.

Redaktör för antologin är Stellan Tengroth och medverkande förutom jag själv är bl a Fredrik Lindström, Stina Oscarsson, KG Hammar, Christer Sanne och en rad andra personer från olika politiska och vetenskapliga sammanhang. Bakom antologin står nätverket Steg 3 som verkar för att lyfta frågor kring en hållbar ekonomi.

20130614-102421.jpg

Här är den sex pistols-inspirerade framsidan till antologin som alltså presenteras i Almedalen onsdag den 3 juli kl 10, Hamnplan 5 (här hittar du mer info om seminariet).

—–

I söndags skrev jag i Folket under rubriken ”därför kandiderar jag till ordförande för S-kvinnor”. Som du säkert vet har vår ordförande Lena Sommestad valt att ställa sin plats till förfogande vid förbundsmötet i augusti. Efter en stunds funderande valde jag att kandidera till uppdraget, och det var viktigt för mig att berätta varför. Du kan läsa artikeln här.

Prata om integration? Ja, men gör det då.

I dagens DN publiceras ännu en debattartikel på temat ”man måste få prata om integration”, denna gång av den folkpartistiska statssekreteraren Jasenko Selimovic.

Det finns flera problem med denna, hela tiden återkommande, diskussion. Till att börja med är det inte förbjudet att diskutera vare sig migration eller integration. Och det görs hela tiden. Den uppfattning om att dessa diskussioner systematiskt fördöms och tystas som torgförs i artikeln stämmer väldigt dåligt överens med verkligheten. Däremot finns på många håll en väldigt låg tolerans mot diskussioner som utgår ifrån en främlingsfientlig hållning, ett bra exempel är uppståndelsen som väcktes efter Agendas debacle med – ”Hur mycket invandring tål Sverige”. Bland andra Marcus Priftis visade (i Dagens Arena) vad som är problemet med frågeställningen och därmed varför vi inte ska tolerera en debatt som utgår ifrån dylika frågeställningar. Det är faktiskt inte konstigare än att det finns gränser för vad vi normalt debatterar, som sätts utifrån de värderingar som en förkrossande majoritet av svenska folket är bärare av. Alla människors lika värde, till exempel.

Jag har svårt att egentligen tro att detta är något som Selimovic vill rucka på med sin debattartikel. Men jag är likaså övertygad om att det enda hans artikel gör är att stärka det ryggdunkande som sker mellan olika debattörer som minsann VÅGAR TA DEBATTEN (sic), utifrån grumliga värderingar om människor eller ibland ren blåögdhet. Det gynnar verkligen inte debatten om hur vi ska leva tillsammans i Sverige.

För det andra är Selimovics artikel kliniskt ren från just det han efterfrågar, alltså förslag på hur integrationspolitiken ska bli bättre. Detta är också återkommande i de artiklar på temat ”vi måste våga prata om detta”. Alltså att debattören lite försåtligt bara vill lyfta frågan till diskussion och peka på andra, men själv inte bidrar med konstruktiva lösningar eller perspektiv.

Och slutligen den mest brännande frågan, vad menar vi egentligen med integration? Utan en gemensam förståelse för och bild av vad det är vi ska åstadkomma blir risken för missförstånd uppenbar och förutsättningarna för en meningsfull debatt rätt begränsade. För mig är handlar integration om delaktighet och makt/inflytande. Att skapa integration är alltså synonymt med att öka människors delaktighet i det gemensamma och ökad makt och inflytande över det egna livet och samhällsutvecklingen. Detta är inte primärt något som har med etnicitet att göra eller huruvida människor är födda i Sverige eller inte. Det handlar om klass och social skiktning (och kön!), där förvisso etnicitet blivit en viktig faktor. Men därför använder jag själv sällan begreppet integration, eftersom det fastnat i en kontext där etnicitet är avgörande.

Där håller alla absolut inte med. För andra handlar integration om att människor ska arbeta och betala skatt, göra rätt för sig, punkt. För ytterligare andra handlar det om religiösa och kulturella seder. Och för vissa är integration samma som assimilation, människor som flyttar hit ska anpassa sig (till vad är lite oklart).

Kanske är det inte så konstigt att integration är svårdebatterat när utgångspunkterna är så vida skilda?

Vad är då intressant att diskutera? Jag menar att vi måste akta oss för att etnifiera de samhällsproblem vi ser. Givetvis finns det specifika insatser som behöver riktas till personer som invandrat till Sverige, som svenskundervisning, möjlighet till validering osv. Vilka insatser som behövs är dock extremt olika eftersom gruppen ”invandrare” är en heterogen grupp. Det går inte att ta fram ett integrationspolitisk paket att sätta i händerna på alla människor som klivit över gränsen till Sverige.

Men framför allt handlar integration om generella problem. Arbetslöshet, till exempel, är egentligen inget invandrarproblem. Det är ett strukturellt problem i samhället men som slår hårdare mot vissa grupper. Att rikta insatser för att bryta långtidsarbetslösheten med individuella utbildningsinsatser, som S föreslår, fångar upp personer som invandrat till Sverige och som ställts utanför arbetsmarknaden likväl som det fångar upp personer födda i Sverige som ställts utanför arbetsmarknaden. Samma gäller de insatser vi föreslår för de elever i skolan som har de tuffast. Det ÄR integrationspolitik. Men vi benämner det inte så, vi etnifierar inte de stora strukturella problem vi ser i samhället. Ylva Johansson bloggsvarar Selimovic mycket bra på just detta tema.

Men. Det går heller inte att helt ducka för att etnicitet spelar roll i vissa fall. Anledningen till att bostadsbrist och arbetslöshet slår extra hårt mot vissa grupper är att det finns en strukturell diskriminering av vissa invandrargrupper. DET borde vi sannerligen prata mer om. Och låt mig, för att inte bara lyfta frågan utan också bidra med något konstruktivt till debatten, ge något förslag på hur vi kan komma tillrätta med problemet.

Fram för mer av positiv särbehandling. Vid anställningsförfaranden till exempel. Här borde den offentliga sektorn gå före. Det måste också svida att diskriminera. Se till att det står dem dyrt, de som diskriminerar (både på grundval av etnicitet och annat som kön, funktionshinder eller sexuell läggning). Säkerligen finns mycket annat som kan och måste göras.

Skolsegregationen måste brytas om vi vill ha ett samhälle där vi möts över (såväl klass- som etnicitets-)gränserna och lever tillsammans. Där går det just nu åt helt fel håll. Men. Vi har också ett ansvar som medmänniskor. Alla vi som står upp för alla människors lika värde måste orka stå emot rasismen och främlingsfientligheten vi möter i vardagen. Bevaka anständighetens gräns, som Kristina Lindquist skrev häromdagen. För alla oss som gör det, nästan dagligen, är Selimovics artikel närmast ett hån.

Nog fan pratar vi om det. Ibland känns det som är det är det enda vi gör.

/Sara

Begåvad men fattig – back to 1948

De svenska skolresultaten sjunker i internationella jämförelser. Skolsegregationen hårdnar. Inkomstklyftorna ökar. Ojämlikhet och ofrihet breder ut sig.

Vi vet att många barn och ungdomar halkar efter och lämnar skolan utan fullständiga betyg, och att det ofta är just de som återfinns i statistiken över ungdomsarbetslösheten. Det finns också tydliga samband mellan den tilltagande skolsegregationen och de sjunkande resultaten, vilket exempelvis den statliga myndigheten Skolverket pekat på ett antal gånger.

Trots detta sitter den borgerliga regeringen med armarna i kors. Eller ja, ännu värre, förstärker detta. Häromdagen uppmärksammades att regeringens så omhuldade RUT-avdrag används som subvention för privat läxhjälp. Det var visserligen inte nytt, det nya var att regeringen nu vill att detta också ska omfatta läxhjälp för gymnasieelever. Det som tidigare var något som oavsiktligt (??) rymdes i RUT-avdraget ska nu direkt uppmuntras.

Tomas Tobé (M), ordförande i utbildningsutskottet: Det finns många familjer som verkligen vill ge det bästa stödet till sina barn.

Som om det inte skulle handla om huruvida folk HAR RÅD att ge ”det bästa stödet till sina barn”. Det känns som ett uttryck för ett mycket obehagligt klassförakt.

Men det avslöjar också en förskjutning av synen på välfärden. Från den tidigare tanken om att det bästa vi kan ge till våra barn är att vi gemensamt betalar in till välfärden via skattesedeln. Att vi inte bara månar om våra egna barn, utan också om varandras.

Genom att dränera den gemensamt finansierade välfärden på resurser tvingar man folk till privata lösningar på en försämrad situation. Alltså: de som har råd skaffar sig en privat lösning.

(Denna modell kan för övrigt kopieras till vilket välfärdsområde som helst, exv försämrad a-kassa –> privata inkomstförsäkringar).

Så urholkas fundamenten i det svenska välfärdsbygget. Mitt framför ögonen på oss. Resultatet blir ett hårdnande klassamhälle med minskad social rörlighet och en beskuren frihet för allt fler.

Valaffischen ovan är från 1948. Låt oss inte vandra tillbaka dit.

——-

Helle Klein skriver mycket bra om skolan på Dagens Arena idag, med en uppmaning till Stefan Löfven.