Ojämlikheten ökar i ”föregångslandet”

Skrev härom dagen en gästkrönika till tidningen Folket (27/12) om mina ambivalenta känslor till julen.

I skrivande stund är det annandagsmorgon. Efter en trevlig julafton är vi nu bara tre personer och en katt i huset och sonen har hunnit med att testa såväl nya TV-spel som ångmaskinen, lego och en radiostyrd bil. Jag gillar julen. Jag har aldrig haft något till övers för de religiösa delarna och på senare år har jag fått allt svårare för de rent genomkommersialiserade delarna men ändå är det något speciellt. Att samlas och äta gott, dricka (alkoholfri) glögg, titta på TV-program man kan utantill och spela något sällskapsspel. Men samtidigt ligger den där och skaver, den där vetskapen om att så många människor far extra illa den dag när vi har det som finast. Och då uppehåller jag mig fortfarande i Sverige.

Ojämlikheten ökar i ”föregångslandet” Sverige. Mellan 2006 och 2010 har den disponibla inkomsten ökat för nittio procent av befolkningen. Olika mycket givetvis, de som hade mest pengar innan har ökat mest i inkomst. Vem som betalat? Den fattigaste tiondelen. För dem minskade den disponibla inkomsten med 8,6 procent under förra mandatperioden. Innan den borgerliga regeringen tillträdde ökade den disponibla inkomsten även för dem, men efter några år med borgerligt styre är den fattigaste tiondelen av befolkningen tillbaka på samma inkomstnivå som på 90-talet, samtidigt som andra grupper ryckt ifrån. Mest för de rikaste såklart.

I en rapport från OECD som släpptes i början av december – Divided we stand. Why inequality keeps rising – visar de hur ojämlikheten ökar i de flesta västländer. Men också att Sverige, som tidigare varit jämlikast, nu tappat i ligan och blivit förbisprungna av fem andra länder. En av huvudanledningarna som OECD lyfter fram är försämrad anställningstrygghet. Men de pekar också på försvagade fackföreningar, lägre skatter och sänkta ersättningar i välfärdssystemen som tänkbara orsaker till utvecklingen. OECD menar alltså, till skillnad för den svenska regeringen, att ojämlikhet är något negativt. Som åtgärder lyfter de fram en generös välfärd som de rika borde bidra mer till via skatter.

Ojämlikheten oroar därför att historien visar att den föregår ekonomiska kriser. Den driver fram skuldsättning. Den skapar splittring och sociala problem. Ojämlikhet är ekonomiskt ineffektivt. Men för mig personligen är den framför allt orättfärdig. Det är helt enkelt ett samhälle jag inte vill leva i. För bakom dessa siffror finns familjerna som knappt har råd att äta, än mindre har råd att köpa julklappar. Bakom tabellerna finns barnen som nu sitter med magont över att komma tillbaka till skolan i januari och tvingas ljuga om alla julklappar de fick. Därför kommer julen också med sorg till mig. Och skuld och skam.

Parallellt med att välfärden urholkats, skattekvoten sänkts och ojämlikheten ökat har välgörenheten ökat, särskilt i juletider. Förra året skänkte vi svenskar fem miljarder i välgörenhet och i år väntas ett nytt rekord för vår generositet. För det är i princip vad vi kan göra.

Och visst, det gör jag med. Motvilligt. Medan jag fått tusenlappar i skattesänkningar har andra fått en spottloska i ansiktet. Det kan jag inte förlika mig med. Samtidigt vill jag inte vara en del i det systemskifte som sker. Där jämlikhet byts mot klyftor, och generell välfärd byts mot fattighjälp och välgörenhet. Folk ska inte behöva stå med mössan i hand och tacka och buga för vår generositet. Det är ett ovärdigt samhälle. Jag blir inte glad av att ge.

Så tomten. Till nästa jul önskar jag mig höjd skatt och utbyggd generell välfärd.

Med vänliga hälsningar

En sorgsen socialist

Några tankar till förtroenderådet

I helgen håller Socialdemokraterna förtroenderåd där nya riktlinjer för den ekonomiska politiken ska behandlas. Det är bra att det väcks en ekonomisk debatt. Under allt för lång tid har den ekonomiska debatten varit tyst, och teorier har tillåtits etableras som sanningar. De förslag som läggs fram till förtroenderådet, om ett sysselsättningspolitiskt ramverk och ett mål för att säkra långsiktiga investeringar, är förvisso bra. Men det är djupt bekymmersamt att se att det i ett idéarbete med sikte på framtiden saknas ett grundläggande miljöperspektiv.

Det kan inte vara en fråga om huruvida Socialdemokraterna vill ”profilera” sig inom miljöområdet eller inte, det är en fråga om själva förutsättningarna för fortsatt utveckling och välfärd. För ett parti som gör anspråk på att vara statsbärande också i framtiden kan inte denna grundläggande fråga nonchaleras. Det är också en fråga om internationell solidaritet, ett av socialdemokratins tidlösa värden.

I takt med att klimatkrisen förvärras har allt fler pekat på det ohållbara i det ekonomiska system som bygger på en tanke om evig ekonomisk tillväxt inom ett begränsat ekologiskt system. Något som dock gärna inte hörsammas i debatten på de partipolitiska arenorna där ekonomisk tillväxt har en närmast helig status. Men skygglapparna måste av. Det faktum att utsläppskurvorna och utarmningen av ekosystemen intimt hänger samman med BNP-kurvorna måste lyftas fram i ett seriöst samtal om den framtida ekonomiska politiken.

Vi måste bli mer precisa med vad vi vill ska växa. Den måttstock vi använder oss idag är blind inför vad den ekonomiska aktiviteten består av. Ekonomisk tillväxt kan inte vara ett mål i sig. Därför behövs verktyg för att sortera och identifiera den önskvärda ekonomiska utvecklingen.

Något annat jag tycker är bekymmersamt är bristen på mod i partiledningen, i beskedet om att det inte blir någon skattepolitisk förändring om Socialdemokraterna vinner valet 2014. Självklart måste vi 2014 förhålla oss till åtta år av borgerlig politik men att redan nu lägga hämsko på debatten och i princip omöjliggöra kraftfulla reformer är för mig obegripligt. Ojämlikheten ökar, arbetslösheten biter sig fast och välfärden går på knäna. Vårt besked har hittills varit att vi vill något annat. Vi måste ha ärlighet nog gentemot oss själva och väljarna att erkänna att det kostar. Därmed inte sagt att fokus i första hand måste ligga på inkomstbeskattningen, att undersöka sätt att beskatta kapital är mycket angeläget. Framför allt måste vårt budskap vara att vi har råd med ett bättre samhälle.

Här är mina tips till det Socialdemokratiska förtroenderådet inför debatten och besluten om den ekonomiska politiken.

– Släpp fixeringen vid ekonomisk tillväxt. Formulera i stället politiska mål om välfärd, sysselsättning och jämlikhet.

– Byt ut BNP-begreppet mot ett mått som klarar att ta in ekonomiska aspekter om human- och naturkapital, s k gröna nationalräkenskaper.

– Lås inte fast oss i utfästelser om oförändrade skatter. Formulera först de politiska förslagen, sedan finansieringen.

– Ställ om det finanspolitiska ramverket för att möjliggöra aktiva konjunkturåtgärder och långsiktiga investeringar.

Jag vill också uppmana partiledningen att låta debatten flöda. Vi är en idéburen folkrörelse, där måste medlemmars åsikter vägra tyngre än opinionsundersökningar och referensgrupper. Öppna upp processerna, gäller i högsta grad partiprogramsarbetet, och låt såväl medlemmar som sympatisörer, forskare och andra intresserade delta på allvar. Rörelsen förtjänar det.

Löp linan ut!

Under de senaste veckornas avslöjanden om vanvård inom den vinstdrivna äldreomsorgen, framför allt gällande bolaget Carema, har åsikter, fördömanden och försvarstal haglat i såväl gammelmedia som sociala medier. Men en sak har saknats så tydligt. Ett Socialdemokratiskt svar.

Så idag kom det, i form av en debattartikel på DN Debatt. Den innehåller förvisso en hel del relevanta krav och bra formuleringar, exempelvis om att flytta fokus från enskilda vårdbolag till politiken som trots allt bär ansvaret för hur äldre tas om hand och för hur de offentliga systemen utformas.

Men jag saknar tydlighet kring vinsterna i välfärden. Vad är det som gör att vi inte orkar löpa linan ut i vår egen argumentation?

Vi konstaterar att vi helhjärtat står bakom den svenska välfärdsmodellen där vi gemensamt finansierar efter förmåga och fördelar efter behov. Att välfärden inte ska vara en marknad. Att vinstintressen är skadliga för välfärden eftersom de sätter medborgaren på undantag.

Och det visar sig att vi har rätt. Då ska man komma ihåg att Caremaskandalen inte är första gången. Också de agrument som använts av privatiseringsivrarna om att ”marknadiseringarna” skulle ge kvalitetsökningar och effektiviseringar har visat sig felaktiga. Men vi fortsätter att tassa runt och huka. Socialdemokratins svar borde vara tydligt: Vinstintressena ska bort från välfärden. Punkt.

Att artikeln på DN debatt också går ut på att vi sträcker ut handen till den borgerliga regeringen för att göra upp går i samma tassande mönster. Hur skulle en borgerlig ideologi som varmt välkomnar vinstintressen och segregation i offentlig välfärdsverksamhet kunna förenas med den socialdemokratiska ideologin om en solidarisk välfärd där medborgaren inte är kund?

En tydlig socialdemokratisk skulle vinna gehör hos många medborgare. Undersökningar bland svenskar visar litet stöd för vinsutdelning inom välfärden, exempelvis här och här.

Frågan om vinster i välfärden är ett ypperligt exempel på det som många kritiker pekar på, det socialdemokratiska glappet mellan retorik och praktik. Dags att slakta den heliga kon och löpa linan ut.

——–

Andra som bloggat i ämnet är Lena Sommestad och Dagens Arena. Läs också Marika Lindgren Åsbrink som förklarar hur incitament fungerar.