Skulle du uppmana till att anmäla våldtäkt?

Så är vi där igen. Ett nytt fall där våldtäkt påvisats men gärningsmannen går fri. Så många domar som fallit genom åren som för varje gång undergräver tjejers förtroende för rättsväsendet och benägenhet att anmäla.

Jag läste, precis som många andra, Katarina Wennstams böcker ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman” när de kom 2002/2004. De väckte mycket debatt, om hur offer för våldtäkter behandlades i svenska domstolar och om hur gärningsmännen friades eller fick löjligt låga straff. Hur offrets kläder/beteende/tidigare sexuella erfarenheter användes för att förmildra eller rentav motivera deras gärningar, enligt devisen ”en hora kan inte våldtas”. 

Ett antal år har gått sen dess och sexualbrottslagstiftningen har skärpts ett antal gånger. Jag har varken kunskap eller tid att göra en fullständig utvärdering men det är ändå rätt lätt att dra slutsatsen om att väldigt lite har hänt. Fortfarande leder extremt få anmälningar till åtal och ännu färre till fällande dom. Förnedringen av brottsoffret under rättegångar verkar dock ha blivit mindre explicit, men det hjälper ju föga när själva utgången av processen är att samhället sanktionerar det begångna brottet.

Så, till dagens dom. Metro skriver

”Rätten anser att det rent objektivt är bevisat att 27-åringen med våld tvingat kvinnan till sex. Det är däremot inte visat att han haft uppsåt till det, trots att partnerna inte haft någon överenskommelse om ett sexuellt spel.”

Med en sån rättpraxis är kvinnor i princip rättslösa. Om det räcker med att gärningsmannen ”tror” att den andra vill ha s/m-sex upphör våldtäkt i princip att existera.

De senaste åren har debatten om sexualbrott fokuserat på förslag om införande av ett samtyckeskrav i lagstiftningen. Hittills finns ingen majoritet för detta i riksdagen, inte ens mitt eget parti är för, men jag tror att det bara är en tidsfråga. Och det är mycket bra. Argumenten mot är rätt svaga och det som ofta åberopas från socialdemokratiskt håll är att det skulle riskera att flytta ännu mer fokus under rättsprocessen mot hur brottsoffret agerat. Den risken ser jag som tämligen liten, med tanke på hur brottsoffer redan i dag nagelfars. Däremot skulle det förskjuta utgångspunkter från hur offret gjorde motstånd till hur gärningsmannen faktiskt försäkrade sig om att offret samtyckte. 

Men, skulle ett samtyckeskrav ha förändrat dagens dom? Troligtvis inte. Ett samtyckeskrav är bra, men otillräckligt, detta skriver juristen Lina Hjort föredömligt om i tidningen Feministiskt Perspektiv (från i höstas). 

Det som fäller många våldtäktsåtal, liksom dagens, är uppsåtet. Det anses klarlagt att det rent objektivt har begåtts en våldtäkt men gärningsmannen har inte förstått det, och kan alltså inte anses haft uppsåt till brottet och frias därmed. 

Hjort föreslår, för att komma runt detta, att uppsåtsrekvisitet förändras så att det går att döma på oaktsamhet, som vid exv ”vållande till” kroppsskada/annans död eller dylikt. Domstolarna skulle då kunna döma på grunden att gärningsmannen borde ha förstått att det inte förelåg samtycke, eller som med dagens fall, att hon inte ville ha s/m-sex eftersom det inte föregåtts av någon diskussion där hon samtyckt till det. 

Jag är inte jurist och har har således svårt att bedöma rimligheten i en sådan lösning. Motargumentet är som oftast att det skulle hota rättssäkerheten. Det är en viktig invändning, vi måste akta oss för att tumma på rättsstatens principer. Men samtidigt – om dessa principer med nödvändighet innebär att kvinnors sexuella integritet inte kan hävdas – vad får det för effekter på rättssamhället? Att vi inte ska kunna hitta en väg mellan att undergräva rättssäkerheten och att kvinnor är rättslösa känns alltför orimlig.

På något sätt måste vi hitta vägar att komma åt sexualbrotten. Både rättsligt, och normativt. Och jag råkar tro att de hänger ihop. Förebyggande arbete mot våldtäkter och för respekt för den sexuella integriteten kan knappast bli framgångsrikt så länge rättssystemets signal till människor ser ut som den gör. Att exv införa ett samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen är på det sättet inte enbart en juridisk fråga, utan också en normativ. Om utgångspunkten för sexuella handlingar är att alla inblandade ska vara med på det (vilket ju borde det vara det mest självklara av allt) så får det också effekter på värderingar och attityder. Det finns en rad exempel på lagstiftningens normativa effekter, förbudet mot barnaga brukar lyftas fram särskilt.

I mellandagarna bröt en nätrörelse ut under rubriken Mörkertalet (#mörkertalet). Där vittnade hundratals personer (tjejer) om våldtäkter och sexuella övergrepp som de aldrig anmälde. Det spreds snabbt över nätet och till traditionell media som rapporterade och lyfte fram. Alla (som är vettigt funtade i skallen) förfasar sig och önskar att det vore annorlunda. Men om det ska kunna bli annorlunda måste lagstiftning och rättspraxis först förändras. Annars kommer det stora mörkertalet bestå.

För, handen på hjärtat, skulle du uppmana någon i din närhet som utsatts för våldtäkt att anmäla?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s